I morse låg jag i över en timme och kollade in i väggen och försökte hitta en anledning till att kliva upp ur sängen..tråkigt nog hittade jag ingen! Pallrade mig upp ändå när mamma kom och sa att jag skulle komma ner i köket för att ha en anledning. Och visst blev jag glad när Tilly hoppade upp i mitt knä och bara satt där. Men den lyckan varade inte länge. Nu är jag ensam, igen! Igår var den enda dagen på 1 hel månad när jag känt mig trygg, för jag fick vara med mamma hela kvällen.. det är som skönt att bara få va. Men jag väntar fortfarande på en mening med livet, för just nu kan jag inte hitta en enda. Och hungrig är jag också, magen lever om lika mkt som åskan idag, men har ingen som helst matlust.

Nu ska jag lägga mig och stirra in i väggen igen.. och så vill jag ligga enda tills på söndag.

Tror aldrig livet känts så meningslöst som just nu. För varje dag som går så blir allt bara jobbigare och jobbigare och min energi börjar verkligen ta slut nu. Fick iaf prata av mig lite idag, fast jag vet inte riktigt vad det ger men, säkert nått. Och jag som trodde att jag skulle få nya tabletter utskrivna idag, men icket! Men antar att det är smällen man får ta när man inte kan hantera saker & ting.

Jag är så jävla besviken just nu.

Jag mår som jag förtjänar idag. Så trött att jag knappt orkar hålla upp ögonen, som för övrigt är helt rödsprängda nu. Och ont i magen har jag också, och mer ångest än nånsin. Hade verkligen behövt en ångesttablett nu, men jag antar att synden straffar sig själv?

Ville skriva massa mer saker men, orkar inte just nu. Jag känner inte mig själv längre.. vars fan har JAG tagit vägen? Jag måste hitta igen den personen snart.

jag vet inte hur eller varför
jag minns inte nu vad jag sökte
det enda jag kommer ihåg är ett rop
gud vet att jag verkligen försökte

Har sån ångest över den här natten. Jag skäms och de känns enbart töntigt och jag fattar inte riktigt alls vad jag tänkte med. Men antar att man lätt gör dumma saker när man är full och ensam. Jag trodde väl att det skulle påverka mig mer än det gjorde. Kom iaf två snälla ambulanskillar och hämtade mig. Sen nån rolig prick som tog hand om mig på sjukhuset. Sen när jag väl skulle ha mitt "möte" så var jag så trött att jag nästan somnade sittandes. Och orkade verkligen inte prata, för vad ger det, egentligen?

Äh, nu är jag less och allt känns sjukt meningslöst. hejdo

Senaste dagarna har varit jättejobbiga. Har bitit ihop så sjukt länge nu, och jag vet att jag måste göra det ett bra tag till. Men jag orkar verkligen inte mer. Nu bryter jag ihop.


tack&hej

saknar dig!

Igår var jag ute med tjejerna på rex, det var trevligt men aningen FÖR mycket folk. Men de var skönt att kunna hantera alkoholen och ha roligt ett tag.

Nu sitter jag i elins lägenhet och tare lugnt, är rätt sliten ändå. Men hade tänkt ta mig en dusch, vilket verkligen behövs just nu. Sen ska jag hämta min mobil, gå på bolaget och så hälsa på mammsen en sväng, och sen blire lite partaj ikväll igen.

På fredag ska jag ÄNTLIGEN fixa håret, och sen drar vi till åsele.


Nu måste jag skynda mig vidare, puss!

Jag vill att vi ska ha det bra
Kan vi inte stanna, Mamma, här ett tag?

Mamma, jag älskar dig
Men jag orkar inte mer, jag vill gråta i din famn

Mamma, jag älskar dig
Men jag känner mej så trött, jag vill somna i din famn


jag saknar dig!

idag är en lite bättre dag, men bara lite. har iaf orkat prata lite med folk idag men känner mig ändå inte så peppad på nått just nu. imorron hade jag tänkt försöka tagga till och gå ut med malin, får hoppas att alkoholen inte gör mig helknäpp. den som lever får se helt enkelt.

ikväll var iaf gåsen och hälsade på mig här ute i bullmark, det var jättemysigt att få en vän på besök. och på söndag kommer hon igen och då ska vi hoppa studsmatta hela dagen, haha.

justeja, tog bort min apberget häromdagen också. saknar den inte än så länge iaf!

nu ska jag kila, pöss!

när ska jag orka prata med folk igen? känns som att det kommer ta ett tag..

har verkligen försökt att bita ihop senaste dagarna och låtsas som att allt är okej, men det är det inte. allt är långt ifrån okej. jag orkar inge mer nu... jag ger upp! och smärtan i magen just nu är inte att leka med.. allt suger och jag vill verkligen bara sitta hos mamma och gråta tills allt har blivit bättre.

Idag har varit en väldigt jobbig dag, känns som att allt är ganska mörkt just nu. Nått som känns ljust iaf är att min bäste vän elin är snäll och lånar ut sin lägenhet till mig. Och nästa vecka ska hon och jag dricka öl och ligga bakis i soffan tillsammans, det längtar jag till :)

hade tänkt skriva värsta långa inlägget om allt som hänt senaste dagarna, men jag hittar inte riktigt några ord just nu. mammsen är saknad! puss

så har man överlevt den här dagen också. och idag har på nått sätt känts som en utav dom bättre dagarna, har känt att jag kunnat va lite glad idag med min vänner. men på nått sätt får jag dåligt samvete när jag är glad, konstigt men sant. men sov iaf hyffsat mycket idag, mer än vanligt iaf. sen så åt jag jättegod mat med elin, maggan och tony på sjöbris. och kvällen gled jag och elin runt lite, träffade nadia och madde och sen for vi hem och så kom emmelie också. känns som att jag fått mig en bra sista kväll i lägenheten iaf, med mina bästaste tjejor.

nu ska jag försöka packa ihop lite mer flyttlådor..

nattti

det svider så mycket i ögonen att jag knappt orkar hålla dom uppe, men har som ingen ro att lägga mig och somna om heller. vaknade av ett jobbigt men ändå lättande samtal för en timme sen. på måndag måste verkligen något hända. det känns jobbigt att det är helg för allt står som stilla på helger. nu ska jag säga hejdå till min käre vän emmelie som ställer upp och bor med mig så jag inte ska vara så ensam. sen ska jag fixa nå grejer, sen fara på sjukhuset och ikväll ska jag ut och äta med en annan kär vän, min elin.

märkte just att jag skriver som en kratta just nu. men så äre ibland!

hejdo!

hur mycket orkar man egentligen, och hur mycket kan man egentligen gråta på en dag? ögonen svider jättemycket men jag vill verkligen inte gå och lägga mig.

finare vänner än mina är nog omöjliga att hitta, ni betyder såååå mycket för mig. det är sant det där folk säger om att vänner är den familjen man väljer själv, och jag måste ha valt dom bästa. och min släkt är och så underbar att jag inte riktigt finner ord för hur mycket alla betyder.. men fortfarande, jag saknar min mamma!

vars är jag om 1 år? om någon kunde svara på det kanske allt skulle kännas lite tryggare? men som min käre vän elin sa ikväll, man får ta det som de kommer. tror det var så hon sa, det lät smart iaf!

Känns verkligen som att hela mitt liv just rasade. Det är skrämmande hur man kan vara sååå lycklig en dag och så olycklig dagen efter. Jag är arg, ledsen, besviken, sårad och allt som man kan vara. Och jag önskar verkligen att jag bara kunde vakna imorron och allt helvete bara var en dröm. Och jag vill verkligen inte sova för jag vill inte vakna mer just nu, inte på ett tag. Vill bara stänga av telefonen, och ligga i sängen under täcket och bara vakna när allt blivit bra igen. Men hur länge kommer det ta? 1 vecka? 1 månad? 1 år?

Jag behöver dig mamma. Jag vill inte va ensam. Jag vill inte va vuxen och ta ansvar. Jag vill att du ska komma hem och öppna min dörr och säga att du älskar mig, som du alltid gör innan du går och lägger dig.

Jag vill verkligen verkligen verkligeeen inte va ensam. Jag orkar inte nu.

Nu borde jag sova, är så trött så ögonen går i kors. Men jag vill inte....

Nu ska jag krypa ner i sängen och va jätteledsen... jättejobbigt! Men tacka gudarna för alla fina människor jag har runt omkring mig, älskade släkt och vänner...

Men som sagt, jag vill ha min mamma.

hejdå

VARFÖR gör jag av med så mycket pengar heeela tiden? Har gjort av med alldeles för många tusenlappar nu och jag vet knappt på vad.. måste lägga av! Får sån ångest, för jag vill som inte lämna tillbaka något heller. Har lyckats fynda så himla mycket också så, då känns det som att man ska passa på. Men det kanske bara är en ursäkt man har för att det ska kännas liiite bättre? Att "det var ju så billigt".. men många bäckar små.

I slutet av augusti ska jag ner med chefen till stockholm och jag är redan cpnervös inför flygningen. Har inte flygit på ganska precis 3 år, och jag hade egentligen aldrig mer tänkt göra det. Men antar att det bara är att bita ihop och övervinna rädslan? Övervinner jag den här rädslan så övervinner jag nog allt. Och livet skulle bli så mycket enklare.