Ikväll har jag börjat skriva mitt brev, ett brev som gör ont i hjärtat att skriva, och som väcker mycket känslor. Har tänkt jättemycket senaste dagarna, på allt och ingenting egentligen, på vad jag måste göra för att få livet att gå vidare. Jag har insett senaste dagarna att jag inte är så hård och kall som jag försöker intala mig själv att jag är. Snarare tvärtom, jag bryr mig, jag känner känslor, jag har för mycket känslor. Jag hatar att tänka såhär mycket, jag vill bara skjuta bort allt och låtsas som att allt jobbigt som varit, aldrig har hänt. Men allt måste ut, jag måste förr eller senare bearbeta allt. Jag försöker göra det, och jag försöker göra det långsamt, babysteps. Jag vägrar gräva ner mig i en grop och inte orka kliva upp igen.

Det som inte dödar det härdar.

Jag kände för att testa långt hår igen, men insåg typ att jag trivs bättre i kort.