2008 var väl ungefär hälften jävligt bra, och hälften förjävla dåligt.

Dom första månaderna av året minns jag inte spec mycket av, men dom var väl som vanliga tråkiga vintermånader, vem orkar va glad då liksom? Det enda positiva den vintern var väl att jag tagit körkortet ganska nyligt och gjorde väl inte annat än att köra bil, det var roligt. 

Men sen kom våren, och det måste ju vara det skönaste som finns. Man blir så himla glad då. En jättebra sak som jag minns med våren var min och Emmelies tripp ner till Stockholm där vi hälsade på Malin och Anna. Det längtar jag ofta tillbaka till. Mycket shopping, en hel del festande och galna efterfester. Och med våren kom även min 20års-dag, det var underbart. Tillgång till systembolaget var ju ganska efterlängtat, dock var det inte så roligt som jag trodde det skulle vara att få gå dit. Första gången var jag mest bara nervös och köpte mer till andra än mig själv, haha. Men jag antar att det är så det ska vara.

   

Inte långt efter så kom ju faktiskt början av sommaren. Först kom balen, som inte alls var så märkvärdig, snarare tråkig, haha. Men sen, kära vänner.. STUDENTEN! Tror aldrig jag varit lyckligare än den dagen. Helt jävla underbart. Jag minns verkligen hur lycklig jag var under den här tiden. Kanske den lyckligaste tiden i mitt liv. Det blev sommar, man var klar med skolan, alla uteserveringar var lovely och allt parkhäng var underbart. Som pricken över i:et så minns jag den dagen när jag vaknade av att min chef ringde och frågade om jag ville följa med till Stockholm på roadshow i slutet av sommaren. Livet lekte helt enkelt.

  

Dock varade inte lyckan så mycket längre än så. Livet vändes upp och ner över en dag. Minns det som igår. Satt på uteserveringen med barbie och hade just köpt en öl när telefonen ringde. Tårarna sprutade och jag lyckades snabbt ta mig upp på akuten. Men vad jag fick se då var nog det värsta i hela mitt liv. Benen vek sig och jag minns att jag bara satt på golvet och grät. Lyckligtvis hade jag många fina människor som fanns där för mig den kvällen, och till dom är jag evigt tacksam. I ungefär en timme, eller två så var jag helt ovetande om mamma skulle överleva eller inte.

Det var den värsta dagen i hela mitt liv. Som tur var överlevde hon. Men det var bara början på allt helvete. Dagen efter fick jag även veta att vi inte hade lägenheten kvar heller. Vad gör man liksom? Fick som tur var mycket hjälp med att tömma lägenheten och få allt därifrån. Men sen stod jag där, utan mamma, och utan hem. Kanske inte direkt som jag hade föreställt mig att min sommar skulle bli.

Hade mina 2 ica-kassar med grejer, och flyttade runt lite här och var. Som tur var även där, så är jag glad att jag haft så många fina runt omkring mig. Men det var inte lätt. Ena dagen kunde allt kännas okej, andra dagen kunde jag ligga och gråta i timmar.

Sommaren var dock inte bara hemsk. Jag hade även en hel del jättebra stunder med fina vänner. Mycket festande. Men alkoholen blir ju räddningen ibland. Dock kan ju alkoholen göra en knäpp vissa gånger. Är det roligt, blir det väldigt roligt. Går något snett, så går det väldigt snett. Vilket resulterade i att jag (för första och sista gången) fick för mig att ta några tabletter för mycket och åka med ambulansen för att sitta på akuten en hel natt/morgon för att tänka igenom vad jag sysslat med. Jävligt dumt, jag lärde mig en läxa!

 

Fick mig sen ett relativt "fast" boende, och det blev hos mormor. Hon är guld värd. När mamma blev utskriven från sjukhuset (vilket kanske var 1½-2 månader senare? Minns inte riktigt hur länge de var) så flyttade hon också in hos mormor. Så under en tid bodde vi 4st i en 2a. Trångt men det gick.

Men hallå, det positiva med sommaren. Roadshowen i Stockholm såklart! Jag lärde mig mycket den dagen. Dock var det ett fullspäckat dygn. Flög ner vid 6 på morgonen, var på "möten" hela dagen, hann träffa Jocke en stund, sen bussen hem och kom hem vid 6 på morgonen ett dygn senare. Sliten som ett djur och dyngsjuk hann jag bli också, men det var absolut värt det.

Sakta men säkert börjar livet byggas upp igen. Den 15 september fick mamma äntligen en lägenhet. Och jag flyttade med. Var egentligen inte min plan men att få lägenhet är inte det lättaste. Och att ha råd med en lägenhet när man jobbar halvtid går väl sisådär.

Nu, ganska precis 7 månader efter att livet rasade, så känns det helt okej igen. Livet duger just nu. Jag kan inte påstå att jag är överlycklig, men jag är inte deprimerad heller. Idag är jag glad för det jag har. Jag har lärt mig uppskatta saker mer, och inte ta något för givet.

Det jag är mest rädd för idag, är att få ett jävla bakslag. För tro det eller ej, så har jag inte varit så ledsen som jag trodde att jag skulle vara. Jag har inte haft tid att vara ledsen under den här tiden. Det var som bara att försöka bita ihop och hoppas på det bästa. Men vem vet, jag kanske är så stark som person, att jag klarar det här ändå. I så fall är jag stolt över mig själv. Då har jag gjort det riktigt bra.

Så nu är det 2009, nytt år, nya möjligheter. Eller hur var det nu? Känns som att det här året kan bli bra. Jag är förväntansfull.

Ursäkta kanske världens längsta och mest röriga inlägg, men jag behövde skriva av mig. Den som orkat läsa allt har gjort det bra.