Helt från ingenstans fick jag världens ångest. Lyssnar på massor av nostalgi-låtar och kollar igenom en del gamla bilder. Och jag insåg just hur mycket/många de är jag saknar. Jättejobbigt är det. Vissa stunder och personer saknar man väl enbart för att det var roligt för stunden, medan vissa alltid kommer att betyda nått. Har en klump i magen och jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, eller skratta så mkt att jag gråter, eller gråta så mkt att jag skrattar?
Jag vill att det ska hända saker, allt står som så sjukt stilla just nu.

Varför blev jag helt plötsligt så ledsen för? Jag som hade vant mig vid att vara glad..

Får hoppas att de här går över fort. Gonatt!