Nu har vi fått internet, känns galet skönt.

Annars då? Måste typ fråga mig själv saker för att komma på vad jag ska skriva. Jobb hela veckan nu, får vara chef i 1½ vecka medans chefen är i spaninen, det känns bra. Jag är stolt över mig själv. Jag gillar att tycka om mig själv såhär mycket.

Imorgon ska jag förbi och köpa mig ett nytt simkort så jag slipper ha mobilen avstängd hela tiden. Nog för att det typ inte finns något skönare än att vara okontaktbar, i love it! Men mobilen behövs ju iaf, typ för att kunna se vad klockan är och ringa viktiga samtal.

När slutade jag bry mig så mycket? Kanske när jag stod där helt ensam utan mamma och utan hem och märkte vilka som stod kvar med mig. Vet faktiskt inte ens själv men det känns skönt att inte känna ett beroende av någon. För just nu känner jag verkligen att "ensam är stark". Och med det menar jag absolut inte att jag inte uppskattar mina nära och kära, för det gör jag verkligen.

Finns mycket jag skulle vilja skriva här, men varför? Det enda jag skulle kunna passa på att skriva eftersom jag inte orkar höra av mig till någon och vet att en del läser här så kan jag ju bara säga att jag BER om mitt utrymme nu. Säg vad ni vill, tyck vad ni vill. Men ge mig min egen tid. Jaga mig inte, ring mig inte utan respektera att jag vill vara själv för att hitta tillbaka. Det kanske tar 1 dag, kanske 1 vecka, kanske 1 månad eller 1 år, vad vet jag?

Och jag vet till 100% att det jag just skrev kommer att diskuteras. Men istället för att bli irriterad eller tycka att jag är töntig som inte orkar höra av mig, var då en snäll vän och repsektera det.


Nu ska jag faktiskt gå och krama min mamma och låtsas va 5 år igen och bara få va. För man vet aldrig, en dag kanske det är försent. Från och med idag ska jag försöka visa hur mycket jag faktiskt uppskattar sånt/såna som betyder något. Livet varar inte för alltid. Tänk om alla kunde tänka som jag? Va mycket kärlek det skulle bli, haha.

tack gode gud(?) för att jag lever idag, det är allt jag vill säga. puss!